Jag har tränat på gym så länge jag kan minnas.
I alla fall sedan gymnasietiden (och jo, jag har ju faktiskt några minnen innan det också,
men med tanke på min nuvarande ålder är det ett tag sedan).
Under dessa år har jag haft några lite längre pauser från gymvärlden i samband med graviditeter och intensiva småbarnsperioder, men annars har det liksom varit min favoritträningsform.
Allra helst roliga fartfyllda och konditionskrävande pass.
Det är först på senare år jag insett värdet och nyttan av styrketräning.
Har alltid haft lätt att bygga muskler och varit livrädd för att att bli stor och "krallig" och därför undvikit detta.
Men som tur är har stigande ålder inte bara inneburit flera rynkor utan även lite mer förnuft och jag förstår nu att jag måste ligga i ordentligt med tung styrketräning för att bli sådär otäckt "stor" som jag fasat för.
Nu halkade jag visst in på ett litet sidpspår, men det jag egentligen tänkt komma till var att jag oftast tränat själv. Eftersom jag mest gått på pass har jag liksom inte behövt det där sällskapet.
Det var en period då jag körde väldigt mycket box och jag var väldigt tacksam över att några av mina vänner då tränade på samma gym så jag inte varje gång behövde ha instruktören eller någon boxningstokig man som gick in för att slå så hårt det bara gick oavsett vem han stod framför,
som "motståndare".
Men förutom det har jag mest sysslat med "ensamträning".
Men nu har både min kära syster och två av mina närmsta vänner också börjat träna på samma gym som jag och det är ju bara hur toppen som helst. Då mina knän hindrar mig från att köra de där passen jag tycker är så roliga blir det mest styrketräning och crosstrainer för tillfället och då är det ju perfekt med sällskap.
Förr gick vi oftast och fikade för att ses och prata.
Nu går vi till gymmet istället och kombinerar två favoritsysselsättningar.
Umgås och träna.
Perfekt kombo!
