Tisdagslycka

 
Jag älskar orkidéer.
Har dock sällan tålamod att vänta ut dem när blommorna ramlat och köper istället nya.
Men så ibland kan man ana små knoppar och helt plötsligt skjuter en mängd nya skott ut.
Det är sann lycka!
 
En riktigt kall tisdag är nu avklarad och jag ska snart dyka i säng.
Hade egentligen tänkt åka till gymmet ikväll, men hela min kropp och själ bara längtade efter soffan.
Så jag har kämpat med att tränga undan lite dåligt samvete och siktar istället in mig på ett nytt försök imorgon.
 
På torsdag väntar en after work med mina kära arbetskamrater och till helgen kan äntligen julen inledas på allvar.
Det är verkligen något speciellt med den där första advent.
 
God natt!


Träningsvänner

 
Jag har tränat på gym så länge jag kan minnas.
I alla fall sedan gymnasietiden (och jo, jag har ju faktiskt några minnen innan det också,
men med tanke på min nuvarande ålder är det ett tag sedan).
Under dessa år har jag haft några lite längre pauser från gymvärlden i samband med graviditeter och intensiva småbarnsperioder, men annars har det liksom varit min favoritträningsform.
Allra helst roliga fartfyllda och konditionskrävande pass.
Det är först på senare år jag insett värdet och nyttan av styrketräning.
Har alltid haft lätt att bygga muskler och varit livrädd för att att bli stor och "krallig" och därför undvikit detta.
Men som tur är har stigande ålder inte bara inneburit flera rynkor utan även lite mer förnuft och jag förstår nu att jag måste ligga i ordentligt med tung styrketräning för att bli sådär otäckt "stor" som jag fasat för.
 
Nu halkade jag visst in på ett litet sidpspår, men det jag egentligen tänkt komma till var att jag oftast tränat själv. Eftersom jag mest gått på pass har jag liksom inte behövt det där sällskapet.
Det var en period då jag körde väldigt mycket box och jag var väldigt tacksam över att några av mina vänner då tränade på samma gym så jag inte varje gång behövde ha instruktören eller någon boxningstokig man som gick in för att slå så hårt det bara gick oavsett vem han stod framför,
som "motståndare".
Men förutom det har jag mest sysslat med "ensamträning".
 
Men nu har både min kära syster och två av mina närmsta vänner också börjat träna på samma gym som jag och det är ju bara hur toppen som helst. Då mina knän hindrar mig från att köra de där passen jag tycker är så roliga blir det mest styrketräning och crosstrainer för tillfället och då är det ju perfekt med sällskap.
 
Förr gick vi oftast och fikade för att ses och prata.
Nu går vi till gymmet istället och kombinerar två favoritsysselsättningar.
Umgås och träna.
 
Perfekt kombo!


Kanske på G?

Minstingen i familjen verkar ha bestämt sig.
Han bara vill inte prata.
Flera gånger varje dag är man där och lirkar och frågar med bedjande ögon efter ord man önskar han ska härma, men han svarar bara med en bestämd blick, ett markerat skakande på huvudet och ett övertygande "eh" (som betyder nej).
Och så leker han förnöjt vidare.
 
Han lyckas med sitt kroppsspråk och sina olika läten att göra sig förstådd och verkar ganska så nöjd med det. Och har dessutom en 15 minuter äldre bror som ofta pratar "åt honom" vilket nog förstärker det där bekväma tillståndet han verkar befinna sig i just nu. Vi har kollat upp hörsel, ordförståelse och munmotorik och blivit rekommenderade att komplettera med teckenspråk,
men det är han ungefär lika intresserad av att använda som talet.
Alla runt omkring oss säger att "snart släpper det", "snart kommer ni inte få tyst på honom",
och jag förstår väl någonstans att det förmodligen är så.
Men jag längtar bara så mycket efter att få höra hans lilla röst uttrycka i ord vad han önskar, vill, varit med om och känner.
 
 
Men så idag vid middagen när jag som vanligt försökte lirka fram något litet ord kom det plötsligt.
"Kan du säga tack mamma?",  när jag gav honom ett glas mjölk.
En liten pillimarisk blick möter mig och som det vore det mest självklara i världen hör jag ett klockrent "pappa".
Hela familjen bryter ut i öronbedövande jubel och applåder och T har nog aldrig sett så stolt ut.
 
Nog för att jag bad om ett "mamma", men ett "pappa" är definitvt en bra början.
 
Och ni kan tro att han har fått briljera med sitt "pappa" ett antal gånger ikväll innan han stolt slog ihop sina blå.






Välkommen hit!

Jag är en ung börjar-närma-mig-40-åring som bor i Norrköping i ett litet hus tillsammans med min man och tre busfrön till grabbar. Min vardag är en intensiv blandning av allt mellan höga tvättberg till legofyllda golv. Den kryddas dock med ett stort behov av det där lilla extra som glittrar, glimmar och förgyller tillvaron.

Jag är en godisälskande shopoholic som gärna tränar så mycket jag kan och får tillfälle till. Varje dag är en ny lärdom och ett konstaterande att jag faktiskt är en trebarnsmamma!

Hoppas Du ska trivas och vill titta in igen. Och lämnar Du ett litet avtryck blir jag strålande glad!

Kontakt: hanna.didrikson@hotmail.com