Kanske på G?

Minstingen i familjen verkar ha bestämt sig.

Han bara vill inte prata.

Flera gånger varje dag är man där och lirkar och frågar med bedjande ögon efter ord man önskar han ska härma, men han svarar bara med en bestämd blick, ett markerat skakande på huvudet och ett övertygande "eh" (som betyder nej).

Och så leker han förnöjt vidare.

 

Han lyckas med sitt kroppsspråk och sina olika läten att göra sig förstådd och verkar ganska så nöjd med det. Och har dessutom en 15 minuter äldre bror som ofta pratar "åt honom" vilket nog förstärker det där bekväma tillståndet han verkar befinna sig i just nu. Vi har kollat upp hörsel, ordförståelse och munmotorik och blivit rekommenderade att komplettera med teckenspråk,

men det är han ungefär lika intresserad av att använda som talet.

Alla runt omkring oss säger att "snart släpper det", "snart kommer ni inte få tyst på honom",

och jag förstår väl någonstans att det förmodligen är så.

Men jag längtar bara så mycket efter att få höra hans lilla röst uttrycka i ord vad han önskar, vill, varit med om och känner.

 

 

Men så idag vid middagen när jag som vanligt försökte lirka fram något litet ord kom det plötsligt.

"Kan du säga tack mamma?",  när jag gav honom ett glas mjölk.

En liten pillimarisk blick möter mig och som det vore det mest självklara i världen hör jag ett klockrent "pappa".

Hela familjen bryter ut i öronbedövande jubel och applåder och T har nog aldrig sett så stolt ut.

 

Nog för att jag bad om ett "mamma", men ett "pappa" är definitvt en bra början.

 

Och ni kan tro att han har fått briljera med sitt "pappa" ett antal gånger ikväll innan han stolt slog ihop sina blå.

Heja!! :-)

Minns själv hur oroliga och frusterade vi var för ett år sedan, då C också var sen med talet. T.om. dagis reagerade och föreslog specialpedagog några tillfällen. Sedan rätt som det var så bara släppte det! Min bror var utomlands mellan jan-april, och när han kom tillbaka var det en helt annan C :-) Och nu babblar han som aldrig förr! Dagispersonalen och specialpedagogen trodde att det handlade om en mix av dåligt självförtroende (att han inte riktigt vågade testa sig fram, han har liksom inte haft något bebisspråk utan pratade nästan direkt sedan) och att O hjälpte honom på traven. Och vi föräldrar fattade ju alltid vad han menade på något sätt :-)

Oj, det blev visst långt! Men jag tror att det släpper nu :-)

KRAM

Vilket inlägg och vilket "slut" på dagen. Kram

Så härligt, snacka om att de pratar när de själv har lust :) Här hemma är det också bara ljud nästan ;)

Men åh vad underbart! Förstår att det måste kännas som en lättnad för Er! KRAM

Härligt<3
Kram och trevlig helg.

Skönt inlägg, tänker på er och skickar positiv energi kramar Sara

Vilket härligt inlägg, förstår att mmammahjärtat svämmade över av både lycka o stolthet. Ha en mysig kväll. Kramisar Tina

Söta killen då, ja, kanske lossnar det nu! :-) kram

Härligt!!
Tror absolut att det släpper nu :)

Kram Kram

Ååååhhhh gullisen! Så himla härligt det måste varit för er att höra det :)
Kram <3

Helgens inlägg fick mig att inse att jag hade missat detta. Ett pappa är inte fy skam. Och att han själv förstod hur glada ni blev och han fick känna sig stolt är en nog så viktig ingrediens. Ärligt talat, jag blev tårögd när jag läste det. Hurra!