Löparonsdag

 
 Helt slut efter kvällens löparrunda.
 
I dag var det så svårt att komma iväg.
Jag satt djupt nersjunken i soffan mellan varma små kroppar och det sista jag ville var att dra på mig löpardojorna.
Men vetskapen om känslan efteråt gjorde ändå att jag tog mig i kragen och begav mig iväg.
Frisk luft efter mycket regn underlättade när benen kändes blytunga.
Och när knäna så smått började protestera hjälpte endorfin-påslaget till att komma vidare.
 
Förra sommaren hamnade jag ju i den där "löpar-bubblan".
Började springa mycket, ofta och långt och mådde så bra av det.
Men så en dag sa knäna fullständigt ifrån.
Och jag kunde inte ta ett enda löparsteg utan smärta på 8 månader.
I våras kändes det ändå som knäna hade börjat återhämta sig och jag har nu igen börjat kunna springa så smått.
Fast inte så jätte långt och inte så ofta.
 
Jag är bara glad just nu att jag i alla fall klarar 5 km, än så länge.......


Hemmaträning

 
När det är svårt för mig att komma iväg till gymmet får träningen ske här hemma.
Mitt på vardagsrumsgolvet med tvätten som inspiration.
 
 
Antingen blir det sen träning när grabbarna somnat eller också passar jag på när de varvar ner framför en film. Det senare alternativet brukar innebära en ganska så ineffektiv träning som består av en mängd avbrott när man ska jaga ifatt stulna hantlar som riskeras att tappas på små tår, när mattan blir väldigt trång då fler träningssugna intagit den eller när paddan helt plötsligt är borta och övningarna ett minne blott.....
 
 
Men någonstans mitt i allt det där lilla kaoset som uppstår när filmen glöms bort och mammans aktiviteter är betydligt mer intressanta, är det ändå ganska så charmigt med det där sällskapet som gärna härmar varje rörelse.
 
 
Trots att träningen blir aningens ineffektiv.....
 


Rehabträning

Balansplatta och Exetube från Casall.
 
Jag vet att det blir lite mycket knä-tjat för tillfället, men det är verkligen det som upptar det mesta av min tankeverksamhet just nu.
Om och när jag ska bli bra och hur och vad jag ska träna.
 
Jag var ju liksom mitt uppe i mitt bästa tränings-flow någonsin och så vändes allt upp och ner.
Jag har dock någonstans ändå lyckats förlika mig lite med att jag nu får satsa på powerwalks och stryrketräning som inte engagerar knäböjning.
Men jag längtar varje dag efter att få ta ut mig fullständigt.
Bli så där skönt trött och matt i hela kroppen som bara konditionsträning kan ge.
 
I dag när jag kom hem från en skön powerwalk i nya skor smärtade det ordentligt i knäna.
Dessutom knastrar det läskigt i det ena vilket antagligen tyder på en inflammation (försöker slå bort alla artros-tankar som flyger förbi i huvudet ibland).
Så nu har jag betsämt mig för att enbart satsa på rehabträning i en vecka framöver.
Ingenting som kan fresta på knäna.
Inte ens powerwalks.
 
Och trots att förnuftet är väl medvetet om att får jag inte ordning på knäna nu kommer träningen bli drabbad för all framtid, kan jag ändå inte lyckas slå bort den där stressande känslan helt och hållet.
Den där känslan av att jag borde ge mig ut i spåret isället för att stå och vingla på en balansplatta och släpcykla i soffan.






Välkommen hit!

Jag är en ung börjar-närma-mig-40-åring som bor i Norrköping i ett litet hus tillsammans med min man och tre busfrön till grabbar. Min vardag är en intensiv blandning av allt mellan höga tvättberg till legofyllda golv. Den kryddas dock med ett stort behov av det där lilla extra som glittrar, glimmar och förgyller tillvaron.

Jag är en godisälskande shopoholic som gärna tränar så mycket jag kan och får tillfälle till. Varje dag är en ny lärdom och ett konstaterande att jag faktiskt är en trebarnsmamma!

Hoppas Du ska trivas och vill titta in igen. Och lämnar Du ett litet avtryck blir jag strålande glad!

Kontakt: hanna.didrikson@hotmail.com