I förmiddags när Lilleman och jag åkte iväg till affären en sväng var han inte på sitt bästa humör i bilen.
Tjatade, gnatade och gnällde och vägrade sitta fastspänd.
Till slut tappade mamman tålamodet och utbrast något i stil med:
"Om du inte slutar att gnälla på en gång stannar jag bilen och släpper av dig!"

Lilleman tittar på sin mamma som om hon vore helt korkad och berättar att då kommer faktiskt polisen och tar henne. Och det har han ju helt rätt i. Skulle jag genomföra mitt hot och ställa av min drygt tre-åriga son vid sidan av motorvägen och köra vidare till affären på egen hand skulle jag förmodligen (med all rätt) bli omhändertagen och satt bakom lås och bom.

När jag tänker efter ploppar det ut sådana där tomma hot lite nu och då i ren desperation.
Hot som jag aldrig någonsin kommer genomföra,
men som låter riktigt respektingivande i stundens hetta.

Jag tror att barnen förr eller senare kommer genomskåda de där hoten och då har de ingen verkan längre. Så lika bra att försöka sluta med det redan nu, innan man genomskådas.

Det där med barnuppfostran och att vara förälder är inte helt lätt.
Och vi har bara börjat.......